tjugosju.
tjugosex.
tjugofem.
Imorgon bitti drar jag.
Bort från Kent och Markus Krunegård.
Bort från filmjölk.
Bort grån gult och blått.
Och förhoppningsvis bort från den tornadon jag är i just nu.
Mina bravader i fjärran land kommer rapporteras här.
Håll utkik efter livstecken från Katta Knas!
tjugofyra.
Återuptagandet av min och Claras feministiska rörelse blev succé.
/knas.
tjugotre.
Idag förflyttade jag mig i tiden.
Tillbaka till våren 07.
Våren 07 var mitt andra hem Bullerbacken.
Livias faluröda villa bara ett litet stenkast från mig.
Där drack vi alkoholhaltiga drycker och dansade till Melody Club och Fall Out Boy.
Där gödde vi upp oss med otaliga mängder chips och läsk i samband med tittande på filmer som Lords of Dogtown och TV-serier som O.C.
Våren 07 var jag någon blandning mellan popunge och streetbrud.
Det mest dyrbara jag ägde i klädväg var mina grå cheap Monday-jeans, min Volcom-tröja och mina röda Vans.
Och så min extremt sneda snedlugg.
Som pricken över i:t.
Och så drömde jag om en longboard.
Våren 07 startade jag och Clara vår feministiska rörelse.
Vi var de mest aktiva medlemmar.
Och även de enda.
Våra möten var mycket seriösa och innehöll ytterst feministiskt politiska diskussioner måste jag påpeka.
Vi drack rysk vodka.
Vi beklagade oss över den maskulina varelsens brist på respekt för kvinnornas gåva att älska.
Vi lyssnade på Johnossi's Execution song.
Och sjöng vilt med.
Texten kunde vi utantill sen länge.
Såklart.
Det var ju den kriterien som krävdes för att vara medlem i vår feministiska rörelse.
Skulle inte förvåna mig om vi kunde texten bättre än Johnossi själva:
"Bye Bye
Why can't you die?
Stop living in my mind
Cause everytime
I see a way to break myself free from you
Stick in my head like glue."
Sitter fortfarande som rinnande vatten.
Våren 07 träffade jag Oskar.
Självklart på en av Bullerbackens fester.
Han hade hatten och Rolling Stones-slipsen.
Han hade Det.
Min och Claras feministiska rörelse förlorade sitt syfte.
I alla fall för mig.
Jag tyckte dock fortfarande att alla maskulina varelser hade brist på respekt för kvinnors gåva att älska.
Alla maskulina varelser utom Oskar.
Jag fattade noll.
Men fattade samtidigt hundra.
Skämdes lite dagen efter festen när jag, trots min baksmälla, inte kunde sluta tänka på honom.
Katta, kär?
Kär, Katta?
Nej.
Eller?
Betuttad var jag i alla fall.
Och jag fattade ännu mindre när det visade sig att han, efter många om och men, ville ha mig också.
Men samtidigt fattade jag ännu mer.
Våren 07 bildades bandet Type Tape.
Medlemmarna var jag, Bella, Martin och Adam.
Band-namnet hade jag kommit på.
Alla i bandet hatade det.
Utom jag.
Som tyckte att det var det ballaste band-namn som någonsin hade funnits på folks läppar.
Vi jammade lite hit och dit.
Testade våra förmågor.
Körde simpla popdängor som jag, Bella eller Adam hade skrivit.
Lekte med ljud i Martins pappas studio.
Hade vår första spelning på Lidingös första (och sista) festival.
R.E.S.P.E.K.T.
Våren 09 vill jag härmed återuppta min och Claras feministiska rörelse.
Att dricka rysk vodka och få ur aggressiviteten över den maskulina varelsen genom att bli ett med Johnossi's texter låter ännu en gång lockande.
Vad säger du, min kära Clara?/knas.
dokumentering av bravaderna på bullerbacken.
tjugotvå.
She laughed when she could
Well closer to God is the one who's in love
And you walk away cause you can
Too many options may kill a man
Loving is fine if it's not in your mind
But you've fucked it up now
too many times
Loving is good if it's not understood
But I'm the professor
And feel that I should know
What makes him come and what makes him stay?
What make the animal run
run away
What makes him tick apart from him prick
And the lonelier side of the jealousy stick
I don't know
I don't know
I don't know
No I don't know
I don't know
I don't know
Hell I don't know you any more.
Damien Rice tog orden ur munnen på mig idag.
and that's it for today.
/knas.
tjugoett.
Jag känner för att spela
Den djupaste melodi
En berättelse om det hela
Om en liten tragedi
En låtskrivare ska vara en tok
Och ytterst depressiv
Som öppnar sig likt en bok
Och blottar sitt sköra liv
Med en camel i munnen
Och whiskeyflaskan i stadig hand
Ska man göra succé i slummen
Och knyta ett och annat band
För kontakter är nyckeln till din framgång
Det krävs mycket för en förmögenhet
Karriär är inte bara att sjunga en sång
Det var väl ingen nyhet
Så se till att bli sviken
Eller upplev någon annan depressiv bravad
Sjung ut tragiken
Så ska du minsann kunna briljera i denna stad
/knas.
tjugo.
mellan hans knutna kraftiga händer satte de en azalea.
den blomma som morfar alltid hade gett mormor vid passande tillfällen.
den blomma som alltid kommer att vara morfars blomma.
där låg han.
liksom nöjd med livet han levt.
nöjd med det han presterat.
nöjd med den han har varit.
dom där händerna har aldrig slagit någon.
sa mormor.
/knas.
nitton.
när ska jag någonsin förstå mig på
Heinz nya "smarta" ketchupflaska?
som bara sprutar ketchup överallt förutom där man verkligen vill ha den.
som på korven.
eller på makaronerna.
jag vill inte ha ketchup på min jeansskjorta.
den ska vara blå.
inte röd.
när ska jag någonsin förstå mig på
grejen med mittbena?
det är ju bara skönheter som anna som kan ha det.
otroligt svårt att bära upp mittbena tydligen.
själv ser jag ut som en tönt från 80-talet.
när ska jag någonsin förstå mig på
män?
eller snarare, när ska jag och min kompanjon mette någonsin förstå oss på
män?
de är ett ytterst besvärligt folkslag.
de måste komma från
en annan planet.
en annan galax.
där man inte har någon känsla för...
känslor.
när ska jag någonsin förstå mig på
lidingö?
där jag har spenderat hela min uppväxt.
det är ett under
att jag inte har blivit en av dom.
att jag inte har blivit smittad.
fast vem vet?
syndromet kanske är som en sån där sjukdom som man har jättelänge utan att veta om att man har den.
och så plötsligt en dag:
BAAM!
beskedet fastställt.
du är smittad.
och jag lovar, det är säkert en sån där hemsk sjukdom dom inte går att bota.
som AIDS.
jag är körd.
när ska jag någonsin förstå mig på
den tornadon jag är i just nu?
när ska jag någonsin förstå mig på
en saknad som inte går att förneka?
när ska jag någonsin förstå mig på
mig själv?
/ knas.
arton.
idag ska jag kommunicera med ett proffs.
/knas.
sjutton.
fast det hade jag faktiskt inte och det var jag väldigt glad för då och så har det förblivit än idag och det är jag fortfarande glad för.
jag vill vara fjorton år och vara fjortis.
fast det visade sig att man inte var någon riktig fjortis ändå.
det var man tydligen för ocool för.
jag vill vara fjorton år och tro mig veta allt om världen där ute.
fast det visade sig att det enda man visste var att den äckligaste bimbo-bruden i klassen hade haft ihop det med gympalärare Bengan.
nej, jag vill inte vara fjorton år.
jag vill vara 5 år och oförstörd och fri från problem.
eller det största problem man hade var väl att ens manliga vän jesper, som man INTE var kär i, (jag blev inte kär på den tiden, tyckte att det var ytterst äckligt) hela tiden pussade på mig i oförberedda situationer.
som när vi skulle leka kurragömma på dagis och han gömde sig på samma ställe som jag, i mörkret under soffan i vilorummet.
där såg han sin chans.
ingen gentleman där inte.
det var väl det största problemet man hade.
och om man hade större problem då så förstod man sig ändå inte på dom.
snälla spola tillbaka sisådär 13 år.
så blir jag bekymmerslös och glad.
eller en annan lösning skulle vara om jag kunde vara en hund för ett tag.
vars uppgifter i livet är att sova, bajsa, kissa, föröka sig och äta.
skulle passa mig perfekt.
inga problem.
så långt nosen kan nosa.
så långt svansen kan vifta.
/knas.
katta knas 5 år.
med sina bratwurst's till ben.
och så mor.
sexton.
"ibland gör man rätt
ibland gör man fel
lev med det."
jag gör rätt och åker iväg en månad.
2 veckor i santa barbara hos anna-clara.
2 veckor i skidorten bannf i canada hos rasmus.
avresedatum 22 februari.
yes.
yeeees.
YEEEEEEEES!
/knas.
peters hemmagjorda vidvinkelsobjektiv by the way.
han är duktig pojke.
femton.
hon auktionerar härmed ut sin käre och mycket trogne vän peter högås till alla fagra kvinnors förfogande:
Peter Karl-Gösta Högås är en mycket stilig ung man med smak för livets goda.
han går i skrivande stund sista året på Victor Rydbergs gymnasium och spås en mycket god framtid av lärarna.
mannen jag nu beskriver för er har alltså mycket lovande befogenheter att skämma bort dig genom lyxiga måltider med dyrt vin och exklusiva underkläder.
peters musikaliska egenskaper kan du definitivt se som något positivt eftersom han säkerligen kommer skriva en och annan kärleksvisa tillägnad dig.
han har även en exemplarisk talang i matlagning som gör de annars så tråkiga vardagsmåltiderna hemma i köket exklusiva och mer... spännande helt enkelt.
så låt en 1,86 meter lång man med glimten i ögat få beskydda dig i vinter!
och du kan vara så säker på att unge herr peter har mycket god koll på vad han ska ha sätta på sig.
allt från uniformer till skinnpajer.
detta ackompanjeras gärna med smala jeans och spetsiga skor.
och så ett ljust, busigt och avslappnat hårsvall som pricken över i:et.
en grabb med stil som du definitivt vill lägga tassarna på!
Den perfekta dejten i vintermörkret.
Den perfekta mannen att göra din vardag mer exklusiv.
Vad väntar du på, du fagra kvinna?
Finner du denna bifogade bild attraherande?
Var god kontakta kattaknas för vidare information.
kan bli kul.
/knas.
fjorton.
rätt bra faktiskt.
eller mycket bra faktiskt.
jonatans filmpremiär på fredagen.
om jocke.
som även hade spelning sen.
filmen var fin.
jag grät en skvätt.
sen jobba sjuk och eländig på carlings på lördagen.
sen båtfest på vieille montagne (där även min student- och födelsedagsfest ägde rum i somras)
med mette, erika, david och hampus.
och så acka såklart.
den var dock fett keff.
det enda som gick hem var den öppna baren.
efter att ha gjort vårt på båten drog vi till söderskrapan hem till junior .
med vingliga ben och höga, sjungande röster.
en trevlig kväll trots att det inte blev någon utgång.
min plånbok gillade inte tanken på utgång ändå
så det var väl lika bra.
men alla helgens bravader slog inte ackas och kattas bakis-söndag.
det börjar bli en tradition nu varje gång hon dyker upp i huvudstaden.
vi vaknar.
och beklagar oss för varandra över vår bakfylla.
över vår huvudvärk som inte vill ge sig.
över vår mage som kurrar och skriker:
ge mig fet mat.
ge mig fett jävla fet mat.
att vakna tar ett hel decennium.
våra magar, fortfarande skrikandes efter fet mat, tvingar oss ner till köket.
klockan närmar sig nu långt efter lunchtid.
och vi kommer på att vi varken har ätit frukost eller lunch.
plötsligt är vi helt förlamade och kan varken använda en stekpanna eller ens tänka.
det enda vi kan tänka är:
pizza.
fett jävla fet pizza från askrike pizzeria.
med vitlöksdressing och pizzasallad till.
vi tackar gud för att den bara ligger några stenkast från mig.
och slänger oss på telefonluren för att beställa.
slänger oss sedan in i våra skor och ut i den motbjudande kylan.
och andas in det iskalla syret som vi egentligen allra helst vill undvika.
men i detta skede påminner vi varandra om målet.
om varför vi utsätter oss för en 2 minuters iskall promenad in i askrikes kvarter.
pizza.
fett jävla fet pizza från askrike pizzeria.
vi småspringer hem med pizzorna i ena handen och min kära tax (som inte heller orkat gå ut denna söndag förrän nu) i den andra.
vi sätter oss ner i soffan framför tvn.
sätter på one tree hill-boxen.
och vi har aldrig känt oss så tillfredsställda.
förrän nu.
efter denna måltid börjar vi sakta men säkert att känna oss som människor igen.
som individer.
som en del av denna värld vi lever i.
/knas.
och så helgens pics.
några tagna av mia.
några tagna av mig.
