kattaknas.

Idag förflyttade jag mig i tiden.

Tillbaka till våren 07.

Våren 07 var mitt andra hem Bullerbacken.

Livias faluröda villa bara ett litet stenkast från mig.

Där drack vi alkoholhaltiga drycker och dansade till Melody Club och Fall Out Boy.

Där gödde vi upp oss med otaliga mängder chips och läsk i samband med tittande på filmer som Lords of Dogtown och TV-serier som O.C.

Våren 07 var jag någon blandning mellan popunge och streetbrud.

Det mest dyrbara jag ägde i klädväg var mina grå cheap Monday-jeans, min Volcom-tröja  och mina röda Vans.

Och så min extremt sneda snedlugg.

Som pricken över i:t.

Och så drömde jag om en longboard.

Våren 07 startade jag och Clara vår feministiska rörelse.

Vi var de mest aktiva medlemmar.

Och även de enda.

Våra möten var mycket seriösa och innehöll ytterst feministiskt politiska diskussioner måste jag påpeka.

Vi drack rysk vodka.

Vi beklagade oss över den maskulina varelsens brist på respekt för kvinnornas gåva att älska.

Vi lyssnade på Johnossi's Execution song.

Och sjöng vilt med.

Texten kunde vi utantill sen länge.

Såklart.

Det var ju den kriterien som krävdes för att vara medlem i vår feministiska rörelse.

Skulle inte förvåna mig om vi kunde texten bättre än Johnossi själva:

"Bye Bye

Why can't you die?

Stop living in my mind

Cause everytime

I see a way to break myself free from you

Stick in my head like glue."

Sitter fortfarande som rinnande vatten.

Våren 07 träffade jag Oskar.

Självklart på en av Bullerbackens fester.

Han hade hatten och Rolling Stones-slipsen.

Han hade Det.

Min och Claras feministiska rörelse förlorade sitt syfte.

I alla fall för mig.

Jag tyckte dock fortfarande att alla maskulina varelser hade brist på respekt för kvinnors gåva att älska.

Alla maskulina varelser utom Oskar.

Jag fattade noll.

Men fattade samtidigt hundra.

Skämdes lite dagen efter festen när jag, trots min baksmälla, inte kunde sluta tänka på honom.

Katta, kär?

Kär, Katta?

Nej.

Eller?

Betuttad var jag i alla fall.

Och jag fattade ännu mindre när det visade sig att han, efter många om och men, ville ha mig också.

Men samtidigt fattade jag ännu mer.

Våren 07 bildades bandet Type Tape.

Medlemmarna var jag, Bella, Martin och Adam.

Band-namnet hade jag kommit på.

Alla i bandet hatade det.

Utom jag.

Som tyckte att det var det ballaste band-namn som någonsin hade funnits på folks läppar.

Vi jammade lite hit och dit.

Testade våra förmågor.

Körde simpla popdängor som jag, Bella eller Adam hade skrivit.

Lekte med ljud i Martins pappas studio.

Hade vår första spelning på Lidingös första (och sista) festival.

R.E.S.P.E.K.T.

Våren 09 vill jag härmed återuppta min och Claras feministiska rörelse.

Att dricka rysk vodka och få ur aggressiviteten över den maskulina varelsen genom att bli ett med Johnossi's texter låter ännu en gång lockande.